Stockholm

I slutet på april åkte vi med inriktning Foto & Form på Medieprogammet till Stockholm i tre dagar. Här är mina bilder från resan i ett bildspel som jag skapat på PhotoPeach.

Mötet

Här har jag gjort en enkel och kort animerad film i programmet Stykz. Det är ett gratis program som går att ladda ner själv för att sedan tillverka enkla animerade filmer.
Jag fick börja med att skriva ett synopsis, en kortfattad text som beskriver lite av handlingen på min film, syftet och budskapet. Sedan ritade jag upp en storyboard, som visar hur min film skulle se ut. Därefter skapade jag filmen i programmet Stykz, som går att ladda ner här.

Textorizer

I Multimedia A fick jag uppgiften att göra bilder i Textorizer. Jag valde ut några ord som beskriver barnet på bilden och ändrade textstorlekar, med mera, på sidan. Du kan göra din egen bild här.

Sepiatoning

Uppgiften "Sepiatoning", som vi fick i kursen Multimedia A, gick ut på att med hjälp av olika filter ändra bildens färger till två varma och två kalla färger. På detta sättet kan man förmedla en känsla i bilden. Denna uppgiften gjorde jag i Photoshop.

Ordmoln

Arbetet har utförts i kursen Multimedia A. Syftet med uppgiften var att skapa ett ordmoln som på ett inspirerande sätt beskriver Medieprogrammet och min inriktning Foto & form. För att göra detta använde jag mig av www.wordle.net, som är en sida där man kan skapa ordmoln.

Popkonst

Jag fick en uppgift i kursen Multimedia som gick ut på att göra om ett fotografi på mig själv till popkonst-inspirerande bilder. Bilderna skulle innehålla minst fyra färger, som jag fixade i Photoshop. Jag valde att arbeta med färgerna röd, blå, grön och gul och sedan använda dessa färger i olika toner. 

Vi är inte födda att leva i en Barbies värld

I kursen Textkommunikation skulle vi lära oss att skriva krönikor. Vi fick själva välja ämne att skriva om och jag valde då att skriva om skönhetsideal och hur vi påverkas av saker runt omkring oss. Saker som säkert berör många.

__________________________________________

För några år sedan, när jag var en liten flicka, lekte jag jämt med mina dockor. Jag hade en hel del barbiedockor och till dem en enorm låda som bokstavligt talat svämmade över med fina kläder och vackra klänningar. Jag älskade mina dockor och kunde sitta i timmar och bara drömma mig bort och leva mig in i Barbies värld. Jag tänkte att en vacker dag skulle jag också leva det där livet och vara lika fin som Barbie i hennes klänningar.

Nu på senaste tiden har det börjat pratas mycket om en ny sorts barbiedocka, i alla fall har jag hört en del om detta. En ny barbiedocka med en extremt smal kropp, ben lika smala som armarna. Folk kallar henne för en anorexiabarbie. Namnet passar enligt mig mycket bra in på den anorektiska kropp hon faktiskt har. Är det såhär de små flickorna ska se på en kvinnokropp?
Varenda människa, varenda tjej, skulle kunna se att denna docka har en extremt underviktig kvinnas kropp. En kropp som inte alls stämmer överrens med hur en genomsnittlig, kvinnlig kropp faktiskt ser ut. I alla fall de allra flesta skulle helt säkert reagera på hur hon ser ut. Är det verkligen tänkt att föräldrarna ska köpa dessa anorektiska dockor till sina döttrar? Så idag, trots mina fina barndomsminnen med dockorna, får tanken på att små barn ska sitta och leka med dem mig att må illa.

Runt omkring mig hör jag ofta unga, fina tjejer klaga på deras utseende. Smala eller normalviktiga tjejer som är missnöjda med sina kroppar, som vill bli ännu smalare. Men vad är det egentligen dessa tjejer strävar efter? Felfrihet och perfektion? Vad innebär det egentligen att vara perfekt undrar jag då? Ingen vet nog riktigt. Inte jag heller. Jag tror att allt för många påverkas av det som vi dagligen ser, pinnsmala modeller i tidningar och på tv och även i form av skyltdockor. Jag tror att medierna påverkar oss tjejer mer än vi tror. Kläderna som sitter sådär otroligt bra på modellerna, men ser så annorlunda ut på oss andra när vi väl står i provrummet framför spegeln. Är det då fel på oss?
Det går mycket snack bland oss tjejer att modellerna är så sjukligt smala, att det varken är snyggt eller hälsosamt. Men varför strävar så många efter att se ut som dem då? Vi vet egentligen om att det är helt fel. Vill vi innerst inne se ut sådär? Som en anorektisk barbiedocka? Jag tror inte det. Åtminstone vill inte jag det.

Kanske är det så att vi påverkas av våra leksaker redan som små barn. I så fall är det synd att de små flickorna ska få växa upp med en sjukligt smal docka. För även om den docka jag växte upp med var smal, så är tvåtusenelvas modell ett antal snäpp smalare. Tanken skrämmer mig att dessa flickor kanske sitter där på golvet och leker med sina sjuka, supersmala dockor och önskar sig ett sådant utseende, på samma sätt som jag gjorde förr.
Det kanske är dags att vakna upp, inse att vi är fina som vi är. Att vi inte behöver de där vackra klänningarna för att bli omtyckta. Att vi inte behöver vara sjukligt tunna för att bli älskade. Det finns nog en anledning till varför man föddes till den människa som man är. Ingen är en annan lik exakt på pricken. Vi är unika. Det är så vi är skapta. Vi är inte födda för att leva en i en Barbies värld.

Fånga ljuset

I kursen fotografisk bild A fick vi en uppgift som kallades "Åh ljus", vilket innebar att vi skulle fånga ljuset. Jag fångade ljuset i en vattenpöl där solen reflekterades.